Jessicas grotta

Det är med stor sorg i mitt hjärta som jag skriver det här inlägget. Natten till måndagen den 5 oktober avled en framstående författare - självaste Henning Mankell. Det kom som en chock för mig när jag vid lunchtid läste det. Orden kändes overkliga. Han dog i sviterna av den cancer han drabbats av.

 

För mig har Mankells böcker betytt väldigt mycket och det var till stor del tack vare honom som jag började skriva på allvar och även funderade på att bli författare. I början inspirerades jag mycket av hans skrivsätt och tog efter det, eftersom jag beundrade hans sätt att skriva.

 

Den första av hans böcker som jag läste var Eldens hemlighet (jag läste den på mellanstadiet) och den står fortfarande kvar i min hylla. Det var en fantastisk, men ändå sorglig berättelse som skrämmande nog handlade om en verklig flicka och en verklig händelse. Boken har två uppföljare; Eldens gåta och Eldens vrede. Under mellanstadiet skrev jag också ett brev till Mankell som skickades till hans förlag. Jag fick dock aldrig något svar.

 

Sedand röjde det några år innan jag bekantade mig med Kurt Wallander. Jag gick i sjuan eller åttan när mina föräldrar gav mig boken Innan frosten i julklapp och jag slukade den snabbt. Därefter slukade jag de andra böckerna om Kurt Wallander i rasande fart och på gymnasiet blev jag klar med serien. Det var också på gymnasiet som jag på en bokrea köpte alla böcker som då fanns i serien (minus Innan frosten). Under högstadiet och första året på gymnasiet läste jag de allra flesta av Mankells andra böcker. Han var min idol. Han och Kurt Wallander kom också att bli något av två kompisar för mig under högstadiet. På grund av min dåvarande situation med daglig mobbing, flydde jag mer än gärna till Kurt Wallanders värld och det gjorde min vardag lite enklare.

 

 

Våren 2007 eller 2008 (tror dock det var 2008), var Mankell på Akademibokhandeln uppe vid Gustav Adolfs torg i Malmö och signerade Kinesen. Jag hade redan fått boken av mina föräldrar, men jag åkte dit med min mamma och köpte ytterligare ett exemplar för att kunna få hans signatur. Jag var överlycklig över att få se honom (ja, jag var nog en smula stjärnögd) och sedan gick jag och mamma därifrån. På vägen till bussen var jag väldigt besviken på mig själv för att jag inte hade tagit tillfället i akt och pratat med honom. Mamma föreslog att vi skulle gå tillbaka så att jag kunde få göra det och till slut gjorde vi det. När han höll på att plocka ihop efter signeringen, passade jag på att uttrycka min beundran och förklarade att hans böcker betytt så himla mycket för mig och att jag läst nästan alla han skrivit. Dessvärre upplevde jag hans bemötande som ganska otrevligt och det gjorde mig ledsen. Fast vem vet, det är faktiskt möjligt att han helt enkelt hade en dålig dag och inte var särskilt sugen på att prata med en ung tjej.

 

När jag gick på paralegalutbildningen och skulle hem efter en lektion i mars 2011, såg jag ett välbekant rufsigt hår och ett lika bekant ansikte på Stockholms centralstation. Japp, det var självaste Mankell (om det nu inte var en mycket lik look-a-like?). Jag nöjde mig dock med att få ögonkontakt med honom en stund.

 

Visst, på senare år har jag inte tyckt att Mankell skrivit lika bra som jag tyckte förr, men han skrev ändå bra. På sitt eget sätt. Det känns konstigt och sorgligt att han inte längre finns bland oss. Jag är i alla fall tacksam över att jag fick prata med honom en gång, trots att det inte blev så trevligt som jag hade hoppats på. Jag fick sagt det jag ville. Jag hoppas att det kunde glädja honom lite.

 

Mina tankar går till hans familj och hans vänner. Jag hoppas att Mankell finner frid. Det har han förtjänat.

Dagens citat:

"En dålig dag för egot är en bra dag för själen."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie