Jessicas grotta

Nu försöker jag förvisso lära mig att inte hänga upp mig på negativa saker i livet, utan försöka fokusera på allt det positiva. Men här kommer i alla fall fem saker som jag kan irritera mig på.

 

Jag ryser av obehag varje gång jag hör någon smaska medan denne äter. I mina öron är det hemskt att lyssna på och oftast brukar jag inte kunna koncentrera mig på något annat än detta läte. Jag menar, hur svårt kan det vara att äta med stängd mun?

 

Jag förstår inte hur svårt det kan vara att ställa sig så pass mycket åt sidan att man lämnar gott om utrymme för de personer som ska kliva av ett tåg? Och då menar jag inte - så som de brukar göra i Varberg på morgnarna - att man lämnar utrymmet mitt framför en bänk eller annat hinder, men sedan inte gör plats så att de avstigande kan lämna perrongen. Det har hänt mig några gånger och varje gång jag försöker ta mig igenom muren av människor, blir de alltid lika förvånade och/eller arga. Varför är det så svårt att vänta på att de som stiger av tåget har stigit av? Så bråttom kan man ändå inte ha. Tågpersonalen signalerar ju inte för avfärd förrän alla har kommit ombord.

 

 

Visst kan jag tänka mig att det kan vara svårt att flytta en barnvagn hur som helst, men måste man verkligen gå flera barnvagnar i bredd när man får möte på en trottoar? Varför ska den barnvagnslöse behöva kliva ut på gatan?

 

Ja, jag har nog tjatat om det här några gånger, men jag blir lika irriterad varje gång det händer. Varför känner folk - både de man känner och okända? - att de måste tala om för mig att jag behöver gå upp i vikt eftersom jag är så och/eller för smal? Och det är inte bara mig det gäller. Det tycks vara allmänt okej för andra att påpeka för smala personer att de är just smala, men det är knappt någon som får för sig att säga något liknande till en person som är kraftig eller överviktig. Varför? Märk dock att jag säger att det är knappt någon som säger så till större personer, för jag vet mycket väl att även kraftiga/överviktiga personer får utstå en del glåpord - framförallt som barn. På senare tid har jag ofta fått höra att jag skulle må bättre av att gå upp några kilo i vikt. Jaha, hur kan dessa personer komma fram till den slutsatsen? Jag menar, med tanke på att de i övrigt inte vet något om mitt hälsotillstånd? 

 

Jag är född och uppvuxen i Skåne, men dessvärre talar jag ingen bred skånska som mina föräldrar och min syster gör. Det vet jag. Det har jag nämligen fått höra var och varannan dag under uppväxten och då gillade mina nära och kära att dra slutsatsen att jag inte var en riktig skåning. Någon granne undrade till och med om jag var adopterad ... När jag sedan flyttade ifrån Skåne var det tydligen ännu roligare att påpeka bristen på min skånska dialekt, för det och det faktum att jag flyttat från Skåne visade tydligen ännu tydligare att jag aldrig varit någon riktig skåning. Visst, för mig spelar det egentligen ingen roll hur jag pratar, för jag är fortfarande den jag är - med eller utan någon särskild dialekt. Vad som dock "stör" mig, är att jag alltid har fått uppfattningen att mina nära och kära inte tycker att jag duger. Att jag inte är tillräckligt bra just på grund av bristen på min skånska dialekt. Det sårar faktiskt ganska mycket och det är nog därför som just dialektfrågan har blivit ett känsligt ämne för mig. Framförallt om det kommer från mina nära och kära. Man kan ju tycka att de borde inse att jag vid det här laget har förstått vad de tycker om min brist på skånska, men tydligen har jag inte förstått hur roligt det är för dem att närsomhelst kunna använda det mot mig. Vad spelar det egentligen för någon roll hur en människa pratar? Att jag inte har någon särskild dialekt gör väl inte mig till en sämre människa, eller?

 

 

Dagens citat:

"Jag förstod inte att det var emot lagen att hitta på en historia och ljuga för polisen."
(Göran Rasmussen, svensk turist i Thailand)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie