Jessicas grotta

Så långt det är möjligt, brukar jag alltid försöka visa andra hänsyn. Men när blir det för mycket? När förvandlas hänsynstagandet till en form av misshandel på sig själv? Ett naggande på det egna jaget och självbilden? Vart går gränsen för när man istället börjar tänka att ens egna känslor och tankar inte är värda lika mycket som alla andras? När börjar omgivningen förvänta sig att det faktiskt är så?

 

Jag har en person i min närhet som genom åren rätt ofta krävt att jag gömmer undan min egen glädje och låtsas som ingenting, bara för att personen ifråga blir ledsen i dessa olika sammanhang. Och då får jag naturligtvis inte nämna något alls om saken - även om jag har all rätt att vara glad. Ett exempel var när jag skulle ta studenten. Till en början var jag glad och förväntansfull, men ganska snart gjorde den här personen det klart för mig att jag inte alls fick prata om den kommande studenten i personens närhet, eftersom tanken på studenten gjorde personen ledsen.

 

 

 

Gång på gång har jag funnit mig i detta, men nu börjar jag bli trött på det. Varför skulle min glädje och lycka inte vara accepterad? Varför måste just jag lägga band på mig?

 

Naturligtvis förstår jag att vissa situationer har varit eller är känsliga ämnen för den här personen och givetvis vill jag inte vara den som strör salt i såren. Men varför kan inte den här personen ta hänsyn till mig någon gång och vara glad för min skull? Varför måste alltid jag finna mig i att vara den som tar ett stort kliv tillbaka och gömmer undan mina känslor?

 

Hänsyn i all ära, men någonstans måste det väl ändå gå en gräns för när man visar för mycket hänsyn? Ibland är det befogat att tänka lite på sig själv. Frågan är bara var den gränsen går. För min del känns det vid det här laget som att jag passerade den gränsen för länge sedan. Eller så är jag bara gnällig. Det är också en möjlighet.