Jessicas grotta

Under en lunch satt jag och klottrade ned ett mycket långt och väldigt personligt blogginlägg. Det var en dag då jag mådde otroligt piss, så det blev minst sagt ett känslofyllt inlägg.

 

Dock började jag fundera när inlägget väl var skrivet och till slut bestämde jag mig för att inte publicera det. Jag tänker inte gå närmare in på varför eller vad inlägget handlade om. Det räcker att konstatera att det var ett mycket öppet och känsloladdat blogginlägg. Jag vet att risken finns att jag genom detta har väckt din nyfikenhet till liv, men det får du försöka leva med.

 

 

 

Vad jag ville ha sagt var att jag kände mig rätt nöjd efter att ha fått ur mig det jag just då bar på inombords. Även om den här bloggen många gånger fungerar som en ventil för mig och trots att jag är rätt öppen med mitt mående, kände jag att det blogginlägget inte riktigt passade att publiceras.

 

Skrivandet har alltid legat mig varmt om hjärtat och det är genom skrivandet som jag bäst kan uttrycka mig. När man har det i åtanke, är det ganska logiskt att det då lättade en smula efter att jag hade fått skriva ned vad jag kände - även om ingen fick läsa det. Jag borde kanske återuppta dagboksskrivandet igen. Det tål i alla fall att tänkas på. Kanske kan det vara ett sätt för mig att få utlopp för det jag har inom mig just nu, med tanke på att det inte riktigt går att formulera till någon bra novell.