Jessicas grotta

"En författare får ett brev från en av sina läsare, Hedwig Langmark, som känt igen sig i ett beskrivet foto i en av författarens böcker. Genom brevväxlingen och författarens egna efterforskningar växer en berättelse om Heddas liv som ung. Men mellan författaren och den gamla Hedda uppstår en dragkamp om hur och varför hennes liv blev som det blev."

 

 

Sigrid Combüchen har skrivit sin roman Spill i huvudsak i tre delar; brev från Hedwig Langmark, författaren Sigrids egna upplevelser samt berättelsen om Hedwig. Dessa delar har hon sedan blandat till en enda salig röra och får berättelsen på så vis att kännas både spretig och förvirrande, eftersom Sigrid Combüchen inte heller verkar följa någon tidslinje utan hoppar hit och dit i tiden.

 

De mest välskrivna delarna var berättelsen om Hedwig. Dessa var poetiskt och målande skrivna, fast dessvärre var de också ganska förvirrande på sina håll, då Sigrid Combüchen försökte sig på tillbakablickar ur Hedwigs synvinkel. Detta kan i och för sig fungera, fast dessa tillbakablickar var så pass långa att man delvis glömde bort att det endast var tillbakablickar. Då kan du kanske förstå den förvirring som uppstod när hon väl lämnade tillbakablicken och fortsatte. Inte blev det heller bättre av att hon hade flera tillbakablickar i samma kapitel, ganska nära varandra.

 

Jag tror att romanen hade tjänat på att tydligt vara uppdelad i tre delar, där varje del utgjordes av ett berättarsätt; breven från Hedwig Langmark, berättelsen om Hedwig samt författaren Sigrids egna ord och upplevelser. Då hade berättelsen förhoppningsvis inte känts lika spretig.

 

Dagens citat:

"Att förlita sig på tid för att lösa våra problem är självbedrägeri."
(Nisargadatta Maharaj)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie