Jessicas grotta

 

"Overkligt och hemlighetsfullt ligger det graciöst harmoniska huset plötsligt framför dem, Ben, Alex, Leila och Juri, som gått flera nätter i sträck genom skogar och plundrade byar. Ingen syns till, och där inne finns allt de behöver, där råder ordning och skönhet. De kan inte fatta sin osannolika tur, att så av en slump ha funnit en fristad när omvärlden befinner sig i upplösning.

För berättaren, Ben, ter sig de där månaderna i Herrgården efteråt som en ogripbar dröm, svävande likt dimman som steg upp från sjön. Vad var det som hände, när den bräckliga tryggheten de skapat i sin isolering började rubbas, när de personliga erfarenheterna inte längre gick att förtränga? Alltmer vaksamma blev de mot varandra, tills kaos och katastrof nådde också Herrgården...

Men huset finns kvar, och Ben vet att han för alltid hör hemma där."

 

 

Herrgården innehöll en viss spänning fram mot upplösningen strax innan slutet. För min del hade berättelsen gärna fått sluta där, eftersom det som kom efteråt kändes mest som utfyllnad. Visserligen fick man veta en detalj som förklarar ena karaktärens inställning till en viss sak, men det hade Anna-Karin Palm säkert kunnat få in tidigare i berättelsen.

 

I övrigt tyckte jag att Herrgården var lite för spretig, trots spänningen. Det var svårt att veta när berättaren Ben talade om nutid, dåtid eller läste från sina anteckningar. Det gjorde mig förvirrad och fick mig att tappa visst intresse. Det kan i och för sig bero på mig och vilket humör jag var på när jag lyssnade, men tyvärr var detta ingen bok som föll mig i smaken.

 

Dagens citat:

"Livet mäts inte med antalet andetag vi tar, utan med de stunder som tar andan ur oss."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie