Jessicas grotta

 

En torsdagskväll i februari, pratade jag med älsklingen i telefon medan jag var på väg hem från jobbet och älsklingen var på väg ned till Halmstad för att spela brädspel. Inget konstigt med det. När vi väl lade på (när älsklingen nådde sin brädspelsförening), hade jag hunnit hem till lägenheten och det blev dags för mig att diska. Klockan var då cirka 18.00. Fåntratten gjorde mig uppmärksam på att han - återigen - höll på att svälta ihjäl, men tycktes nöja sig med mitt svar att han skulle få mat när jag hade diskat klart.

 

Då disken var klar, plockade jag fram respektive lejons mat och ropade på dem. Endast Fåntratten kom. Märkligt, för Ninjan kommer alltid när man ropar på honom. Han kommer bara man gör ljud ifrån sig. Han kommer även om man är fullkomligt tyst. Jag fortsatte att ropa på honom en liten stund till, men tänkte att han antagligen låg och sov och skulle väl komma när han blev hungrig.

 

 

Jag gjorde det bekvämt för mig i soffan, påbörjade ett avsnitt av Lilla huset på prärien, men avslutade det för att istället prata med mina föräldrar i telefon. När klockan blev ungefär 20.30, hörde jag att någon katt krafsade på en dörr på övervåningen. Ilsket rusade jag upp och började skälla på Ninjan, eftersom han har börjat med den lilla ovanan att runt kl. 04.00 varje morgon krafsa på dörren till klädkammaren i sovrummet. När jag kom in i sovrummet hade krafsandet upphört och jag såg inte skymten av katten. Svärandes gick jag ned, men strax därpå började krafsandet igen. Rusade upp, men återigen slutade det och ingen katt så långt ögat kunde nå. "Vilken liten djävul", tänkte jag medan jag gnisslade tänder.

 

Tredje gången det hände höll jag på att krevera, men bestämde mig för att smyga upp till övervåningen och försöka överraska odågan. Ha! Det skulle allt ge honom. Sagt och gjort, smygandes tog jag mig upp på övervåningen och ... Då gick det upp för mig och jag blev iskall i kroppen. Krafsandet kom inte från sovrummet. Det kom från vårt datorrum där det även finns en toalett. För att vara mer exakt var det från den lilla toaletten som krafsandet hördes. På dörrens insida!

 

Med uppspärrade ögon öppnade jag toalettdörren och ut kom Ninjan, som gav mig en smått mordisk blick. Dock verkade han ha förlåtit mig efter att ha fått både en ordentlig kram och lite mat. Jösses vad han åt! Fast det är ju klart, man blir nog hungrig av att vara instängd i cirka tre timmar.

 

Vad jag inte kan förstå är hur jag kunde missa det? Varför märkte jag inte att han inte var hos mig - som han ALLTID brukar vara? Han brukar alltid hålla både mig och älsklingen sällskap och hitta på en massa bus. Jag måste ha fått någon form av tillfälligt hjärnsläpp. Går inte att förklara på något annat sätt. Stackars lille katt.

 

 

Dagens citat:

"Den som aldrig har gjort ett misstag har aldrig provat något nytt."
(Albert Einstein)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie