Om partnern var som jag?
Michael Larsen skriver så kloka inlägg. Bland annat skrev han ett inlägg som handlade om ifall man hade tyckt att det varit okej om partnern gjort saker som man själv gör. Exempelvis på vilket sätt man ger kritik, blickar etc.
Det är väldigt nyttigt att göra den här tankeleken, för givetvis är det inte alltid som man tänker på hur man själv beter sig - men det är väldigt lätt att haka upp sig på vad ens partner gör eller inte gör. Det är lättare att se andras handlande än sitt eget. Det är lättare att försvara sitt eget handlande än någon annans.
Otrohet är ett intressant exempel. Troligtvis skulle många reagera mycket negativt om partnern var otrogen, medan det är helt okej att man själv är det. Oavsett anledning. Där tycker jag att man verkligen borde leka med tanken att rollerna var ombytta; hur skulle man själv ha reagerat om partnern varit otrogen? Även om det sker i hemlighet. "Det man inte vet, tar man ingen skada av." Kanske inte. Men ändå. Faktum kvarstår. Otroheten förekommer. Hur skulle man själv reagerat? För oavsett om det sker öppet eller i hemlighet är det lika illa.
Det svåra med den här tankeleken är att man antagligen gör vissa saker eller beter sig på ett visst sätt omedvetet. Det har hänt flera gånger att älsklingen gjort mig uppmärksam på vissa saker som jag inte alls varit medveten om att jag gjort. Någon gång har det varit mitt tonfall. I mina egna öron har det låtit normalt. Neutralt. I älsklingens öron händer det att jag istället låtit anklagande. Arg. Irriterad. Givetvis kan sådana saker handla om en ren tolkningsfråga. Mottagaren är kanske på ett visst humör som gör att han/hon tycker sig höra ilska eller irritation i avsändarens röst. Men ändå. Det kan ju samtidigt också vara så att man lät anklagande eller arg utan att egentligen riktigt tänka på det.
Det är som sagt nyttigt att göra den här tankeleken. Man får sig en ordentlig tankeställare.
Dagens citat:
"Att helas kräver mod, och vi alla har mod, även om vi måste gräva lite."
(Tori Amos)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Det här är en sådan där grej som jag ibland förundras över att folk inte gör mer. För mig är det oerhört logiskt att tänka på det här sättet eftersom jag känner att det är svårt att kräva ex respekt av någon om jag inte är intresserad av att ge den tillbaka. Hur skulle jag reagera om person x struntade i att höra av sig när den blev sen för att ta ett ganska enkelt exempel. Beroende av anledning skulle jag förmodligen reagera lite olika så då tänker jag nästa steg osv.
Sen är man så klart bara människa och har man en dålig dag och mest är arg på allt utan egentlig orsak eller hamnat i en konflikt eller något annat tråkigt så orkar man kanske inte tänka hela det varvet och det är ju så det är tyvärr. Tänker att det kanske går att jobba på det på sikt, men det gäller att hålla balansen så man inte blir överkörd för att man har för mycket förståelse eller hur man ska uttrycka det.
I vårat förhållande har vi dragit det till att kommunicera om hur vi kommunicerar också till och från. Eftersom jag lider av psykisk ohälsa så är jag medveten om att jag kan vara extra känslig ibland och då försöker vi hjälpas åt att undvika vissa "triggers" som t ex gör att jag blir deffensiv i onödan. Det kan vara så enkelt som att maken frågar "orkar/har du tänkt/skulle du kunna" istället för att bara anta saker. Viktigt är att även jag tänker mig för och det händer att jag säger rakt ut att "nej, det här går inte, jag har ingen lust/låt mig vara en stund" eller liknande så han vet att just nu är det för mycket och jag vill inte att det går ut över honom.
Lite rörigt, men förhoppningsvis går det att förstå vad jag menar 😊