Jessicas grotta

Efter att ha tillbringat hela kvällen samt natten på akuten i Varberg, satte jag mig i bilen en morgon, ca kl. 04.40 och körde hem. Jag var förskräckligt trött, i och med att jag maximalt hade fått runt 20 minuters sömn på nästan ett dygn. Men jag körde försiktigt - väl medveten om att tröttheten kunde utgöra en farorisk.

 

Jag råkade ta fel väg från sjukhuset när jag skulle ta mig till motorvägen och hamnade på sträckan mot Tvååker. När jag hade passerat Träslövsläge och därmed kommit ut ur Varberg, körde jag en bit på den 80-väg jag hade hamnat på. Som tur var var det inte många bilar i rörelse och förhoppningen om att jag ganska snabbt kunde vara hemma började gro i mig. Kanske skulle jag hinna få ytterligare några få minuters vila innan jag skulle behöva köra tillbaka till Varberg för jobb.

 

Då hände något som fick hjärtat att stanna för en sekund i kroppen på mig. I ögonvrån på höger sida om bilen ser jag något som får mig att reagera. Fast det var först när detta "något" hamnat framför bilen som jag på allvar reagerade. Tre stycken rådjur (varav åtminstone den ena hade horn) bestämde sig för att det var det rätta tillfället att ta sig över vägen. Rådjuret med horn sprang därför rakt ut på vägen och hann över till andra sidan. I samma stund som detta hände, kontrollerade jag som hastigast i backspegeln om det kom någon bakom mig och därefter tvärnitade jag - samtidigt som jag kved inom mig och tänkte "inte nu!". Allt jag fått lära mig på halkbanan om att sikta mot bakbenen etc., hade försvunnit helt ur mitt trötta huvud. Det enda jag var fokuserad på var att ögonblickligen stanna bilen, så att jag inte körde på något av rådjuren.

 

 

 

Jag hade tur. Samtidigt som jag tvärnitade bilen, tvärnitade de andra två rådjuren och skyndade sig tillbaka den väg de kommit. Med hårt bankande hjärta (som dessutom rusade i vild panik), startade jag bilen på nytt och började rulla iväg. Tyvärr kunde jag inte se något bakom mig eftersom det var kolsvart ute. Men jag gissar på att rådjuren tog sig över vägen efter att jag hade kört iväg.

 

Nu i efterhand inser jag att jag just då hade tunnelseende på grund av tröttheten, vilket var en orsak till att jag såg och reagerade så pass sent som jag gjorde. Det är en rätt stor fara när man kör bil - man måste ju ha stenkoll på omgivningen. Men, jag måste ha haft änglavakt eller något. Ingen blev skadad.

 

Fast jag skulle föredra att slippa återuppleva detta igen. Det var inte kul.