Daisypath Anniversary tickers

Ätstörning under graviditeten

Som jag nämnde tidigare, har min ätstörning vaknat till liv igen nu under graviditeten. Den har ökat i styrka i takt med att magen har vuxit och det har gått så långt att jag har brutit ihop några gånger. Som tur är har älsklingen då funnits till hands och tröstat och stöttat mig. Han har inte vid ett enda tillfälle viftat bort det som trams (som en av mina närstående gjorde när jag försökte berätta om det), utan han har tagit mina tankar och känslor på allvar. Varje dag talar han om hur vacker jag är och hur mycket han älskar mig. <3
 
Min ätstörningsproblematik har hittills bestått i att jag främst känt äckel och avsky inför mig själv. Att se mig i profil är en omöjlighet och älsklingen har dessutom praktiskt taget förbjudit mig att spegla min kropp, eftersom det utlöser det dåliga måendet som ett brev på posten. Det spelar ingen roll att jag rent förnuftsmässigt vet att en växande mage och viktökning är en naturlig del i en graviditet och inget man kan komma ifrån. För naturligtvis vet jag detta och när det gäller andra gravida kvinnor, brukar jag vanligtvis tycka att det är något vackert. När det gäller mig själv känner jag bara en ocean av äckel. Det har lett till att träningen har blivit en balansgång, i och med att jag känner ett tvång över att kompensera mitt matintag med träning - för att försöka reducera viktökningen.
 
 
 
 
Jag ser till att försöka få i mig i varje fall frukost, lunch (de dagar då jag jobbar) och middag och de dagar då jag jobbar blir det minst ett par frukter också (förutom de dagar då det är alltför stressigt och jag helt enkelt glömmer bort). Fast varje gång jag ska äta - oavsett om det är en måltid eller ett ynka kex - tar det emot och jag känner avsmak inför mig och min kroppsstorlek. Tankar som "Vräker du i dig nu igen?!" är vanligt förekommande. Denna känsla är så pass stark att jag många gånger varit nära att sluta äta och ge mig hän åt den ätstörda rösten inom mig - bara för att få känna en stunds inre frid. De gånger (som tack och lov har varit få än så länge) då jag känt mig småhungrig, avstår jag oftast från att äta. Anledningen till det är min rädsla för att gå upp "för mycket" i vikt, eftersom jag är rädd för att skada bebisen.
 
En kväll fick jag för mig att googla det här med för stor viktuppgång som gravid och hittade faktiskt en sida där det stod att barnet kan ta skada av det. Hur mycket som ansågs vara för mycket angavs inte, såvitt jag minns. Jag minns inte i skrivande stund vilka skador barnet kunde få, men för mig räckte det med att få det svart på vitt ATT barnet kan ta skada. När jag i efterhand upplyste älsklingen om min google-sökning och mitt fynd, blev han allt annat än glad - vilket jag i och för sig kan förstå. Inte heller min barnmorska tyckte att det var särskilt smart gjort av mig. Enligt min barnmorska följer jag min kurva och går upp tillräckligt mycket i vikt.
 
 
 
Ja, jag tog upp ätstörningsproblematiken med min barnmorska när det var som värst och jag befarade att det bara var en tidsfråga innan ätstörningen skulle ta över helt. Dock var det långt ifrån enkelt att börja prata om det (älsklingen fick pusha mig till det när vi väl satt där) och det berodde på att jag kände viss förnedring över att behöva erkänna att jag inte klarar av att hantera det här - att jag på sätt och vis håller på att förlora mot ätstörningen. Men min barnmorska är en fantastisk kvinna! Hon lyssnade uppmärksamt på det jag hade att säga och sedan skrev hon en remiss till en psykolog som är knuten till dem (för jag har även små återfall i min depression, vilket hon också tog på största allvar). Hittills har jag träffat psykologen en gång och jag har ett återbesök inbokat. I skrivande stund känner jag att jag nog kan klara av det här, eftersom det trots allt inte är så lång tid kvar (beräknad förlossning är i början av augusti) och jag får hjälp och stöd av älsklingen, barnmorskan och psykologen. Än har ätstörningen inte tagit över helt och det kan i och för sig bero på en annan rädsla.
 
Man kan sammanfatta det så här: jag känner en ständig rädsla för att skada bebisen på olika sätt, såsom att gå upp för mycket i vikt och att träna för hårt. Fast jag är också rädd för att skada bebisen genom att inte äta alls och denna rädsla är tillräckligt stark för att än så länge inte få mig att ge efter för mina ätstörda tankar. Det är åtminstone än så länge. Jag skulle aldrig kunna se mig själv i ögonen, med vetskapen om att jag medvetet gjorde något som resulterade i att vårt barn skadas - även om min avsikt aldrig var att skada barnet.
 
 
 
 
En annan följd av mina ätstörda tankar, är att jag knappt kan koncentrera mig när jag och älsklingen kopplar av framför tv:n. Det enda jag kan koncentrera mig på är de slanka - och i mina ögon vackra - skådespelerskorna och med det kommer en viss ångest över att jag inte ser ut så och oro över att älsklingen är besviken på mig för det. Nej, det är långt ifrån logiskt att tänka så när man är gravid, men vet du? En ätstörd hjärna är långt ifrån logisk.
 
Denna ständiga mentala kamp tar på krafterna och i kombination med att det under flera månader har varit stressigt och fortfarande är stressigt på mitt jobb samt att jag emellanåt har små återfall i min depression, orkar jag inte vara särskilt social. Vissa dagar har jag känt att jag helst skulle vilja klippa alla band med omvärlden - bara för att slippa känna pressen att behöva vara social mot nära och kära. Jag blir dessutom stressad av vetskapen att andra ska se mig i denna nya kroppsform/kroppsstorlek - trots att jag vet att alla andra också vet att man blir större när man blir gravid. Att en i min närhet tidigare ständigt utbrast "Gud så tjock du har blivit!" och syftade på min växande mage, har också skapat en oro hos mig och jag försöker jämt klä mig i kläder som gör att min graviditet inte syns - vilket är omöjligt nu. Det är en anledning till att jag inte har lagt upp någon bild på mitt gravida jag här på bloggen. Jag var på väg att göra det vid ett tillfälle (och då hade magen precis börjat synas lite), men under tiden älsklingen stod och tog bilder mådde jag väldigt dåligt över tanken. Jag bröt nästan ihop av stressen och paniken över att de som besökte bloggen skulle få se denna "feta och äckliga" Jessica.
 
Nu väljer jag dock att dela med mig av en bild och min förhoppning är att bilden ska hjälpa främst mig, men även andra som kanske befinner sig i samma situation. Så, varsågod. Så här stor var jag i vecka 31:
 
 
 


Dagens citat:

"1 procent av livet är det som händer. 99 procent av livet är hur vi hanterar det som händer."
(Jonas Helgesson)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie


Kommentarer
Postat av: Katten Jones

Vad fin du är! Tänk att det bor ett helt nytt liv där inne ❤️
Fantastiskt att du får hjälp att ta dig igenom allt det som är jobbigt nu. Starkt att ta tag i det och underbart att din man är stöttande (det borde ju vara självklart, men tyvärr är det ju inte alltid så). Önskar er all lycka!

Svar: Tack för dina fina ord :-) <3 ja, det känns både läskigt och spännande att det finns ett litet liv där inne som sparkar och har sig. :-) ska bli så roligt när vi får träffa den lille/lilla. Ja, jag är lyckligt lottad som har en så förstående och stöttande make. Det är ju inte alla som har det. Hade lika gärna kunnat vara att han tyckt att det varit tramsigt av mig att tänka och känna så här.
Jag har lärt mig en hel del om min ätstörningsproblematik nu under graviditeten, så förhoppningsvis blir det inte lika jobbigt till nästa gång. :-) jag ska göra vad jag kan för att verkligen ta tag i problemet och bli så fri jag kan. Finns ingen anledning att må så här dåligt.
Jessica

2017-06-13 @ 07:30:34
Postat av: Hanan

Du är så vacker och modig. Jag finns här för dig :)

2017-06-18 @ 19:03:49
URL: http://www.kriminolog.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!