Tydligen fel svar?
En närstående frågade mig relativt nyligen hur det känns att vara mamma. Med tanke på att tösens första levnadsår har varit väldigt turbulent för mig, har jag en mängd blandade känslor inför det faktum att jag är mamma - att jag är en vuxen som har ansvar för en liten människa som förlitar sig på att jag tar hand om henne. Därför började jag svara "Det känns konstigt...", men hann inte fortsätta förrän jag fick följande slängt i ansiktet: "Konstigt?! Känns det inte härligt och fantastiskt?!"
Den reaktionen skapade genast en mängd tankar och funderingar inom mig. Är det fel av mig att inte känna att föräldraskapet är underbart varje dag? För i ärlighetens namn tycker jag inte det. Inte varje dag. När tösen dag efter dag slänger maten på golvet, på mig och på sig själv (och då pratar jag om VARJE tugga), känner jag mig långt ifrån lycklig. När tösen vägrar ligga still på skötbordet när det är dags för blöjbyte, utan hellre föredrar att sparka vilt omkring sig och vrida sig (så att det bland annat hamnar bajs precis ÖVERALLT), håller jag på att slita av allt mitt hår. För ungefär en månad sedan skrev jag detta:
Att byta blöja på tösen är som att försöka brottas med en vältränad bläckfisk som kan karate - det slutar bara i tårar och blåmärken (för den som byter blöja alltså, "bläckfisken" ligger och ser nöjd ut).
Men visst finns det härliga och roliga stunder också, som exempelvis när vi leker och busar på golvet (och hon inte försöker slita av mig mina glasögon, peta mig i ögonen eller dra mig i håret). Eller när vi sitter och myser i soffan på kvällen innan det är dags för hennes välling (de gånger hon går med på mys, för hon är inte så "mysig" av sig). Och naturligtvis visste jag redan innan att det inte skulle vara en dans på rosor att vara förälder, men jag trodde inte heller att det skulle vara så pass utmattande som det är. Min depression gör inte det hela lättare, men jag jobbar som sagt varje dag på den biten. I skrivande stund har jag inte längre förlamande ångest varje dag.
Kanske är det så enkelt att jag - som min syster troligtvis skulle ha uttryckt det - inte är "mammamaterial"; det vill säga att jag inte passar till att vara mamma. Dock hindrar inte det mig från att varje dag försöka göra tösens tillvaro så bra som möjligt. Om det senare visar sig att jag har misslyckats, får jag ta det problemet då.
Jag anser i alla fall att man har all rätt att tycka och känna precis som man "vill" och gör. Mina närstående vet inte vilka utmaningar som vi ställs inför varje dag, hur vi hanterar dem eller hur allt får oss att må. Det man kan göra är att försöka göra det bästa av situationen och så gott man kan. Jag försöker i alla fall att göra mitt bästa - varje dag. Mer än så kan jag inte göra.
Ha det så bra
Kram
Jessie
Du är absolut inte ensam om att känna som du gör. Den/de som vill få dig att känna att du inte duger som mamma är helt ifrånkopplade verkligheten. Många mammor beskriver sina första år som mammor som du gör.