Jessicas grotta

 

Det senaste halvåret har inte varit en toppentid för mig. Jag har haft rejäla svackor i mitt mående på grund av en mängd olika påfrestningar. Till och från har jag haft suicidala tankar och i början av min semester (i början av juli) bestämde jag mig vid ett tillfälle för att ta mitt liv. Som du nog förstår gjorde jag aldrig det, men den här gången var det nära. Det var enbart en tillfällighet som gjorde att jag lät bli.

I slutet av juli hade jag avstämning med min läkare på vårdcentralen och vi kom överens om att hon skulle skicka en remiss till vuxenpsyk, så att de kunde få göra en bedömning. Den 10 augusti var jag där och pratade med en läkare.

 

För att göra en lång historia kort; det blev till slut bestämt att de “skickar tillbaka” mig till vårdcentralen och att de ger vårdcentralen rekommendationer och vägledning angående eventuell justering av medicineringen. Vuxenpsyk rekommenderar också att jag får en samtalskontakt på vårdcentralen, så att jag kan få hjälp att lära mig att hantera påfrestningar av det slag som varit.

Den som inte har varit med om den här typen av läkarbesök, kan nog inte förstå hur jobbigt det är att tvingas vända in och ut på sig själv på det här sättet. Att behöva konkretisera exakt vad man tänkte när man ville ta sitt liv och varför man tänkte så. Att behöva känna sig ifrågasatt av den som man pratar med. När jag pratade med läkaren på vuxenpsyk upplevde jag det som att jag behövde försvara mig, mina känslor och mina tankar. Och hela situationen gjorde att jag - tyvärr - friserade sanningen en smula för den här läkaren, vilket jag vet är dumt gjort men det var tyvärr så jag reagerade. Jag medgav alltså att jag hade haft självmordstankar, men inte att jag hade varit på väg att ta mitt liv. När jag tänker på det så här i efterhand, tror jag att jag var rädd för att de skulle anse att jag inte är kapabel att ta hans om min dotter - vilket jag faktiskt är, även om det kanske låter konstigt i det här sammanhanget (majoriteten av tiden har jag INTE den här typen av tankar och jag skulle aldrig göra något som riskerar att skada min dotter). Att förlora min dotter eller tvingas skiljas från henne är en mardröm som jag inte vill tänka på. Därför förskönade jag sanningen.

Till den som undrar: Det är mycket sällan som jag har suicidala tankar nuförtiden. Troligtvis är det tack vare min medicinering som stabiliserar mitt mående. Jag jobbar dock på att komma helt ifrån dessa tankar. Min dotter ska inte behöva växa upp med samma oro och ovisshet som jag själv gjorde.

 

Ha det så bra

Kramar

Jessie