Jessicas grotta

"Hemmet har aldrig tidigare varit så välstädat och barnen avgudar henne. Barnfickan Louise, en äldre fransyska som valts ut med omsorg, har kommit in i deras liv och förändrat det. Tack vare henne har Myriam kunnat återuppta sin juristkarriär och hon och maken Paul lägger tacksamt sina barn i hennes händer.

Lika beroende som de blir av Louises hjälp, lika instängda känner de sig efter ett tag. De märker hur hon förändras, får plötsliga vredesutbrott och dyker ibland inte alls upp, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början.

Paris blir ett mikrokosmos där klass, etnicitet och skillnaden mellan förort och innerstad tydligt framträder. Romanen genomsyras även av konfikten i det moderna
föräldraskapet, hur kombinera barn, arbete och ett ständigt dåligt samvete?"

Efter att ha läst baksidestexten till Leïla Slimanis roman "Vaggvisa", hade jag rätt höga förväntningar på boken. Berättelsen var i och för sig inte dåligt skriven, men den levde inte heller upp till de förväntningar som jag hade byggt upp. Någon psykologisk thriller tycker jag inte att den var.

 

Boken började spännande, men den blev dessvärre ganska tråkig ju längre in i boken jag kom. Det är mest en beskrivning av livet som barnflicka. Jag såg som hastigast något om att författaren först skrivit en bok om en barnflicka som hon själv blev uttråkad av, men sedan såg hon en artikel om två barn som dödats av sin barnflicka - vilket hon bestämde sig för att baka in i sin roman. Så här i efterhand får jag tyvärr medge att det märks.

 

När jag skriver det här omdömet var det ett tag sedan jag läste boken och dessvärre minns jag inte särskilt mycket av den. Jag minns bara fragment av handlingen, men framförallt hur besviken jag blev.

 

 

Ha det så bra

Kramar

Jessie