Lite tankar om filmatisering
När jag ser en film eller serie som är baserad på en bok jag har läst, vill jag gärna att det ska vara så likt boken som möjligt. Om inte, blir jag oftast väldigt besviken. Jag brukar inte heller kunna låta bli att hela tiden jämföra olika detaljer som skiljer sig mellan boken och filmen/serien.
I ett avsnitt av podden "Lomma-Karlaplan" sade Anders de la Motte något klokt (eller, han citerade något klokt som någon hade sagt). Vissa författare verkar anse att det största som kan hända ens bok är att den blir filmatiserad. Om det, ska någon ha sagt att det största som kan hända en bok är att den blir tryckt. Att boken är en bok är det största som kan hända berättelsen. Filmatisering är bara en tolkning av berättelsen och på sätt och vis ett eget verk (om jag minns det rätt, det var ett tag sedan som jag lyssnade på det poddavsnittet).
Den som har sagt detta har en poäng. Naturligtvis kan inte alla detaljer eller nyanser som en författare får med i en bok finnas med i en film. Vissa saker går helt enkelt inte att överföra direkt till film och därför behöver man ta till andra metoder och därigenom kanske ändra lite på berättelsen. Allt detta vet jag egentligen, men jag har alltid tänkt mig att målet är att få med hela berättelsen. Att det är boken som ska komma till liv i tv-rutan.
Kanske kan jag bli mindre besviken om jag försöker ha i åtanke att en film eller serie bara är en tolkning. Och tolkningar kan man göra hur många som helst, beroende på vem det är som tolkar. Man skulle också kunna se det som att det är ungefär som med hur olika läsare tar emot en berättelse. Alla tycker ju olika och upplever berättelser på olika sätt.
Hur ser du på det här med filmatisering? Är du positiv eller negativ till det?
Ha det så bra
Kramar
Jessie