Fyra år av minnen
Förra sommaren fick jag ju några kartonger av mina föräldrar med mina gamla saker. Bland dessa låg de dagböcker som jag skrev från min första dag på gymnasiet fram till dess att jag och älsklingen flyttade ihop.Det blir i runda slängar fyra år av dagboksskrivande. Fyra år av minnen.
Jag minns min förväntan inför gymnasiet. Det skulle få bli en nystart för mig och det skulle den första dagboken (en röd med hjärtan på) få symbolisera. Fast samtidigt var jag orolig för att det skulle bli samma helvete i ytterligare tre år som det jag hade haft på högstadiet. Anledningen till den oron var för att syon på skolan hade sagt att de flesta från högstadieskolan jag gick på började på den gymnasieskolan som jag tänkte söka till. Men som jag har berättat om flera gånger tidigare hade jag tur. 💖
Som barn kunde jag inte förstå varför min mamma inte ville att jag och min syster skulle läsa hennes gamla dagbok när den vid något tillfälle dök upp. Nu kan jag förstå varför. Det handlar inte om att jag vill dölja saker, men innehållet i dessa dagböcker är alldeles för privat och intimt för att jag ska känna mig bekväm med att dela med mig av det. Även när det gäller mina närmaste. Jag tillät mig själv att vara fullkomligt ärlig och öppen när jag skrev i dem. De och dess innehåll var till för min egen skull - inte för att roa någon annan. Då jag inte har något intresse av att läsa det som står i dagböckerna och inte kan se någon användbar nytta med dem, kommer jag att göra mig av med dem. De tar bara onödig plats eftersom jag inte har någon användning av dem. Men visst känns det lite i hjärtat när jag tänker på det.
Hur tänker du kring gamla dagböcker?
Ha det så bra
Kramar
Jessie