Jessicas grotta

 

"Han trycker telefonen hårt mot örat. Varför ingriper han inte? Han ser ner för slänten som mynnar ut i sjön. Han ser ladan och bastuhuset och uteplatsen med det vita plaststolarna, grusstigen som leder upp för berget. Han ser konturerna av bröderna som försöker döda varandra, en enorm slutscen vid det vattenbryn som varit fonden för hela historien. Det är ingen värdig final, men kanske väntad. Hur hade de annars tänkt att detta skulle sluta?

Tre bröder åker tvärs över landet, tillbaka till torpet som ingen av dem besökt på tjugo år, för att sprida sin mors aska. Alex Schulmans "Överlevarna" är en roman om att återuppleva sin barndom som vuxen."

 

 

Jag har enormt blandade känslor för Alex Schulmans roman "Överlevarna". Den hade en enorm uppförsbacke hos mig, då jag genom åren har skapat mig en bild av Alex Schulman som är långt ifrån smickrande. Om det inte vore för att en i min bokcirkel valde den här boken, skulle jag aldrig ens ha övervägt att läsa den. Tyvärr. Det är samma sak med Björn Ranelid och hans böcker.

 

Med andra ord hade jag en tämligen negativ inställning när jag började lyssna. Nu när jag har lyckats ta mig igenom berättelsen, får jag medge att den är helt okej. Det var intressant av honom att använda sig av omvänd kronologisk ordning, även om det var väldigt förvirrande till en början. Det är en sorglig historia om en dysfunktionell och trasig familj. Fast Alex Schulman gjorde ett stort misstag med ljudboken, vilket också sänkte lyssningsupplevelsen ytterligare - han läste in boken själv.

 

Generellt ställer jag mig kritisk till författarinläsningar. Hittills har jag mestadels haft negativa upplevelser av denna typ av inläsningar och dessvärre utgjorde "Överlevarna" inget undantag. 

 

Jag vet själv att det är svårt att läsa in böcker (har själv försökt läsa in några av mina noveller) och man märker att Alex Schulman verkligen har försökt göra det så bra han kan, men tyvärr höll det inte hela vägen fram. Om det inte hade varit för hans ständiga pauser på fel ställen, hade det nog kunnat bli bra. Nu upplevde jag istället en hackig berättelse som inte ens en högre hastighet kunde råda bot på.

 

Den allra sista knorren var dessutom onödig och lite obegriplig i mina ögon. För mig kändes det mest som en efterhandskonstruktion - ett försök att göra boken speciell.

 

Tyvärr har jag inte ändrat uppfattning om Alex Schulman och kommer troligtvis inte läsa fler av hans böcker självmant. Kanske hade jag tyckt bättre om boken om jag hade läst den istället för att lyssna på den.

 

 

Ha det så bra

Kramar

Jessie