De två odjuren (Elin Holmerin)
Edwin Svarthamn kämpar mellan sina båda sidor och försöker förena sina båda liv. Dock plågas han svårt av minnen från förr. Det finns även två kvinnor i hans liv som han måste välja mellan, varav den ena känner till de båda sidorna av Edwin. Fast den kvinnan är livsfarlig och tvekar inte för att göra sig av med hinder på sin väg. Samtidigt kämpar Edwin också för att inte bli som sin far.
Elin Holmerins "De två odjuren" är en fortsättning av "Eldfloder" och tar vid ungefär där förra boken slutade. Det finns ett litet hopp mellan de två berättelserna, men ganska snart får man förklarat för sig vad som hänt sedan sist.
I "Eldfloder" blev jag nästan ett med Emelie - hon berörde mig väldigt mycket. Det gjorde ingen i den här boken, utan här kände jag mig mer som en betraktare. Fast i slutet blev jag berörd, men det var av det sorliga slaget. Ungefär som när Jack dör i "Titanic".
Om man inte tidigare visste att känslor är komplicerade, blir man definitivt varse det i den här boken. De komplicerade känsloskildringarna gör karaktärerna i mina ögon mer trovärdiga och bidrar till att göra historien intressant. Många gånger förenklar författaren den här delen av sina berättelser. Genom de små vändningarna som också finns i boken blir det inte förutsebart. I varje fall inte i mina ögon.
Av slutet att döma kan man ana att Holmerin funderar på en fortsättning, men jag hoppas nästan att det inte blir det. Anledningen till det är att jag tror att det kan bli uttjatat och med ”det” åsyftar jag den sida av Edwin som han gör allt han kan för att dölja. I de delarna har Holmerin inte direkt kommit med något nytt (bara att man nu får ta del av det mer än i förra boken) utan det känns som att hon tuggar om det hon hade i förra boken i just de här delarna. Å andra sidan finns det som sagt annan handling som för berättelsen framåt och den här boken är på det sättet mer händelserik än förra, men det räcker ändå inte riktigt hela vägen fram. Jag som läsare känner mig mätt på det här.
När boken var färdigläst lyssnade jag på den svenska versionen av ”Something there” ("Någonting som inte fanns förrut") från ”Skönheten och Odjuret”. På något sätt tyckte jag att den passade till ”De två odjuren” (bortsett från att det finns ”odjur” i båda titlarna). Så fort jag hörde den dök Edwin och Linn upp i huvudet.
I sin helhet är boken bra och jag ser fram emot att få läsa mer av Holmerin, fast helst nya berättelser.Jag köpte mitt signerade exemplar där jag köpte "Eldfloder".
Av slutet att döma kan man ana att Holmerin funderar på en fortsättning, men jag hoppas nästan att det inte blir det. Anledningen till det är att jag tror att det kan bli uttjatat och med ”det” åsyftar jag den sida av Edwin som han gör allt han kan för att dölja. I de delarna har Holmerin inte direkt kommit med något nytt (bara att man nu får ta del av det mer än i förra boken) utan det känns som att hon tuggar om det hon hade i förra boken i just de här delarna. Å andra sidan finns det som sagt annan handling som för berättelsen framåt och den här boken är på det sättet mer händelserik än förra, men det räcker ändå inte riktigt hela vägen fram. Jag som läsare känner mig mätt på det här.
När boken var färdigläst lyssnade jag på den svenska versionen av ”Something there” ("Någonting som inte fanns förrut") från ”Skönheten och Odjuret”. På något sätt tyckte jag att den passade till ”De två odjuren” (bortsett från att det finns ”odjur” i båda titlarna). Så fort jag hörde den dök Edwin och Linn upp i huvudet.
I sin helhet är boken bra och jag ser fram emot att få läsa mer av Holmerin, fast helst nya berättelser.Jag köpte mitt signerade exemplar där jag köpte "Eldfloder".
Dagens citat:
"Upp och ner, hit och dit, Nu går starten på nästa heat. Du ska gasa lagom och få in vanan, Segern är nära så håll dig på banan."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie